Efter en taskig uppladdning med ont i foten, snuva, feber
natten mellan onsdag och torsdag, magont så.... ...kändes starten riktigt bra,
fram till ca 21 var jag pigg, bara lite stel i låren, ingenting i vaderna men
sedan började vänster knä kännas.
Först trodde jag att det berodde på låren men efter
ytterligare 5-6 km (förbi Sollentuna) så kunde jag inte längre springa i
uppförsbackar. Vid 31-32 km började det kännas i höger knä och jag kunde bara
springa i nerförslutning. Då funderade jag skarpt på att lägga av men vid 35
stod mina älsklingar och hejade och då bestämde jag mig för att slutföra.
Sista 2 km kunde jag inte springa alls, förutom inne på
stadium såklart.
Riktigt blandade känslor. Nöjd att ha slutfört och är helt ok
med tiden. Tråkigt att jag inte kunde genomföra det så som jag tänkt mig
eftersom det kändes så bra halvvägs. Riktigt besviken på att knäet satte
gränsen, det har inte krånglat under all den träning jag lagt ner, inte fören
nu :(.
Det roligaste med hela loppet är iaf att jag fick gå i mål
samtidigt som en legend:
 |
| Lånad från Marathonfoto Kolla nummer 1 i bakgrunden, han slog jag :-) |
Alla som har bättre tid än mig... ...jag är djupt imponerad
över er bedrift.
Alla som inte har bättre tid än mig... ...jag är djupt
imponerad över er bedrift!
Marathon är ingen barnlek!
