torsdag 4 september 2014

Tävlingsrapport – Runday Raceday, bantävling 800 + 1500 m

…eller en övning i ödmjukhet för kortare distanser.

Jag ska börja med tiderna. 
Varför? 
Jo därför att jag helt ärligt överväger att inte skriva ut tiderna alls så därför är det lika bra att börja med dem så är den saken ur vägen.

800 m: 2:33:22
1500 m: 5:18:89

Som ni säkert förstår så är jag inte helt nöjd, men jag återkommer till det.


Vi börjar med lite bortförklaringar J. Veckan innan tävlingen tillbringade jag snuvig och förkyld, på fredagen kände jag mig pigg och på lördagen skulle jag tävla i Kistaloppet. Dock lyckades jag bli magsjuk natten till lördagen så inget lopp och ingen träning den helgen. På måndagen bara behövde jag ut och jogga så det blev ca 5 km med 3*100m fartökning nån gång mitt i, försökte få lite fart i benen. Kändes lugnt och bra i benen så jag hoppades på en bra tävlingsdag på tisdagen.

På tisdagen lämnade jag jobbet så jag skulle försöka vara på plats 45 minuter innan start på 800m. Det brukar var jättemycket trafik inåt stan vid den tiden så jag var ute i god tid och hade varit i kontakt med arrangören att jag skulle bli lite sen för incheckningen men dom skulle checka in mig ändå. Tack Runday!

Trafiken var oväntad snäll så istället för 45 minuter innan var jag i stan lite drygt en timme innan och kunde både checka in i tid och ta det lite lugnt innan uppvärmning. Började prata med några trevliga personer varav två från IF Linnéa, David och Ken som båda skulle springa 800 m i heat A dom också. Dom bjöd med mig på sin uppvärmning vilket var trevlig och vi sprang en knappt 4 km lång slinga i närområdet till Stadion, det var Ken som lotsade oss runt och iaf var jag varm och skön när vi kom tillbaka ca 10 innan första heat (C) skulle starta. Eftersom vi startade som heat 3 så blev det en del stegringslopp, småspurter och mycket tänjande innan vi tillslut skulle ställa upp för start.

Nervöst gick jag och ställde mig på tilldelad bana, samma bana som Ken, och väntade på startskottet

PANG!

Så var vi igång. Genom första kurvan och in på gemensam bana som, jag näst sist i rygg på Ken. Redan här tror jag att ledaren var på väg in i andra kurvan men jag var i ärlighetens namn så uppe i puls redan här att jag inte kunde ta in omgivningen alls, allt jag såg var ryggen före mig som jag försökte hänga med. Någonstans precis innan varvning började jag tappa lite på Ken´s rygg och samtidigt sprang han om en löpare framför. Där blev jag också passerad av den sista löparen och hamnade sist i fältet. Jag försökte häng med men i första kurvan på andra varvet så kom mjölksyran ordentligt, som en kär gammal vän, och såg till att jag fick prova på 350 m som jag aldrig provat på dem förut.
Innan varvning på 800 m, näst sist i 20 m till och inte helt död än.
Bild tagen av Henrik Pehrson


Andra varvet har jag nästan inga minnen av mer än ryggen framför, lite retfullt sådär 2-3-4 sekunder bort och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte öka och komma närmare och när jag tillslut (att 400 kan vara så långt ibland) kom i mål så kom jag inte ens ihåg att stänga av min egna tidtagning.

Tankarna efteråt var röriga, ”Aldrig mer!”, ”Fy f-n!”, ”Hur kan något så kort vara så jobbigt?”, ”Hjääälp, jag har ett 1500m-lopp också!!!!!”.

Jag har varit trött förut, riktigt trött, både efter 5000, 10000, HM och SM, men den här tröttheten var så annorlunda, så grym, så omedgörlig på alla sätt. Det kan vara att jag inte är van vid den men just då kändes det värre än det någon gång gjort tidigare efter ett lopp. Detta samtidigt som jag kände mig så hopplöst långsam och urdålig som löpare på grund av att jag ohjälpligt blev sist i heatet.

Nåväl, efter några minuters vila och en hel del pepp från en kompis från jobbet så började jag röra på mig igen och ta för mig av lite goodiebag, lite dryck och kakor. Pratade lite med andra som sprungit, imponerades över alla bra tider och framförallt över vinnartiden. Pratade lite med Ken och David som inte skulle springa 1500 men 3000 senare och sen var det dags att värma upp lite inför 1500 m.

Det var då, just då jag kom på att jag skulle springa i heat A även i det loppet, vad tusan tänkte jag på när jag anmälde mig? Hur naiv kan man vara? Jag måste få byta heat!

Fick tag på funktionärerna men eftersom alla listor var klara och löpare tilldelade varvräknare så var det ett för struligt med heatbyten så jag fick bita ihop och acceptera faktum, jag skulle få kämpa om sistaplatsen igen.

Uppvärmning – samling (nej, vi är bara 5 stycken och alla dom andra har tävlingslinne, det kan inte gå bra det här) – fram till linjen.

PANG!

Jag lägger mig sist och bestämmer mig för att bita fast i tröjan framför mig. Jag kan berätta en sak här, det är väldigt lätt att bestämma sig för att bita fast i tröjan framför sig under dom första 100 m på ett 1500m-lopp. Det är till och med ganska lätt att bestämma det under hela första varvet, men sen…..

Det känns ganska löjligt att erkänna men det går helt enkelt inte att öka eller ens hålla i farten. Benen känns inte tunga som efter ett längre lopp men sega, ovilliga och överkroppen rycker och kränger, allt är som sirap och jag tappar ofrivilligt cm för cm på löparen framför och det bara fortsätter.

Efter 700 m, med två varv kvar så kommer följande positiva tanke i huvudet, ”Skit, det är ju längre kvar än vad jag sprungit!” då förstår man hur otroligt jobbigt det är och hur otroligt mycket jag bara vill gå av och lägga mig på gräset.

Här står det trots allt publik med jämna mellanrum och hejar på som bara den men det hjälper inte utan i min trötthet så kan jag inte ta in någonting positivt alls utan bara mala på med korta steg, dålig teknik, smärtande baklår och med en enda tanke i huvudet. ”Snart är det över!”.

När jag precis kommit in på bortre raksträckan på sista varvet så hör jag någonstans i periferin att första löpare gått i mål och hur jag avundas nästan hatar honom att han nu får sätta sig ner och vila. Framför mig finns det en löpare men jag orkar inte riktigt kolla hur långt framför det är men bestämmer mig för att faktiskt försöka spurta lite sista 200 och se, det gick faktiskt att öka lite, lite. Så rundar jag sista kurvan och tittar upp och får se näst sista löpare gå i mål. Då skulle jag vilja skriva något chict som att jag ökade lite till och njöt av att jag blev påhejad av hela publiken, eller att jag kände mig stolt över att jag kommit i mål, eller…
Sista kurvan, hänger o kränger med överkroppen
Bild tagen av Henrik Pehrson





















Men det var inget sådant, jag blev påhejad och så här i efterhand är jag väldigt tacksam till alla som hejade på men just då märkte jag det knappt. Jag höll det lite högre tempot jag satte upp i kurvan hela vägen in men spurt vet jag inte om det kan kallas. Och så stolt var jag inte utan bara trött, trött, trött!

Här kommer man sist och inte bara sist utan överlägset sist. Samtidigt är jag också överlägset tröttast, helt slut, ”ramla omkull och bara ligga och flämta i flera minuter”-slut. 

Även nu kommer det fram några andra löpare, någon funktionär och min arbetskompis och peppar lite och säger alla trevliga saker som ”bra kämpat”, ”härligt genomfört” eller liknande saker men under dom här minuterna är jag så trött att jag inte orkar mer än att grymta tillbaka. Här skulle jag kunna kopiera in texten om hur trött jag var efter 800 m och utveckla den men det räcker att säga att känslan var värre efter 1500 m, både fysiskt och psykiskt.

Tillslut kan jag resa mig upp även denna gång och dra mig bort till min väska, dricka lite, äta lite och prata lite med dom som satt runt omkring. Dom flesta skulle snart iväg och springa 3000 m så det var bara att önska lycka till, packa ryggsäcken och köra en liten jogg på 1 km bort till bilen. Väl där blev det lite stretch och sedan åka hem till familj. 

Livet blev lite bättre när V uttryckligen vill att pappa läser godnattsagan på kvällen så där fick jag i alla fall känna att jag duger igen.


Så vad vill jag då säga med några dagars distans till denna erfarenhet?
  • För det första så har min respekt för kortare distanser ökat och den var stor innan.
  • För det andra så blev det smärtsamt tydligt att det här inte är distanser jag tränat och kanske (troligen) inte heller passar för.
  • För det tredje så är det en erfarenhet som jag kanske hade mått bättre av att inte ha men som jag nu börjar bli glad över att jag genomförde. Det var på något konstigt sätt ändå kul, hur negativ jag än låter ibland.


Och på tal om negativ så vill jag klargöra att organisationen var kanon, arrangörerna superbra och trevliga och publiken peppande och påhejande, det var bara jag som var för dålig, för trött och för besviken just då för att kunna uppskatta det fullt ut. 

Ska jag prova på bantävling igen så är Runday Raceday absolut ett tillfälle då jag kan tänka mig att var med igen.

6 kommentarer:

  1. Hej

    Intressant. Tycker det är okej tider. Men har själv ingen erfarenhet av att maxa på så korta distanser, men efter att ha läst din racerapport, blir jag sugen. Har dock kört intervaller på 800 meter och då har jag inte varit nere på den tiden du fick. Tror jag var runt 2.40-2.45. Var några år sedan nu.
    Kan tänka mig att det svåra är att hitta rätt tempo? Så lätt att det går lite för fort första halvan sen finns det inget kvar till andravarvet.
    Imponerad att efter du gjort denna urladdning ändå kan ladda om för nästan dubbla distansen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja imponerande eller dumt :).
      Det var riktigt svårt att hitta farten så jag vet faktiskt inte riktigt vad jag är besviken på. Om det är tiderna i sig eller att jag inte fick till bättre lopp.
      Hur som så är det tiderna som får ta skiten så att säga.

      Radera
  2. Strongt gjort att testa. Att tävla på bana är väl också något som man måste träna på innan man behärskar det. Vad tror du om att köra längre distans en annan gång?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, om jag vetat vad jag vet nu så hade jag inte dubblat på just 800 och 1500, kanske 3000 också med 30-40 minuter mer vila + en distans där jag känner tempot bättre.

      Kommer nog att testa igen, behöver bara glömma bort den allra värsta smärtan först :)

      Radera
  3. Du är galen som springer 1500 också efter den första urladdningen! :) Strongt gjort! Spännande med banlopp, det hade jag gärna testat någon gång. Enda erfarenheten jag har är sedan skoltiden och då på 400 m och den udda distansen 600 m!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Galen, stark, knäpp, imponerande, vansinnig... ..kan beskrivas på många sätt :-)

      400 sprang jag en del på grund av ett vad när jag var drygt 20, men 800 och 1500 max har jag bara testat en gång förut i juni, den erfarenheten hjälpte inte för att lägga upp bra lopp inte.

      Radera