Jag har hela tiden känt att syret tagit slut när jag simmar, någonstans runt 50 meter har varit gränsen. Dom gånger jag pressat på lite och försökt simma ytterligare lite till så har det blivit (ännu mer) spänt, hafsigt och mer plaskande än simmande, nästan lite panikartat (ja, syrebrist kan tydligen ge den effekten).
Det jag nu har läst mig till och fått bekräftat från kompisar som kan simma är att det troligen inte är syrebrist utan att jag ansamlar koldioxid på grund av för dålig utandning, det är tydligen ett vanligare problem än att man inte får i sig tillräckligt med luft.
När jag väl hade läst det så var det självklart att det var anledningen. Dels har jag undrat hur jag trots att jag har såpas bra grundkondition kunde bli så trött och känna mig så tömd på syre även nu när jag kan andas under simningen. Men framförallt drog jag mig till minnes teorin från de dykarkurser jag gått, där tjatades det ofta på att man inte fick andas ytligt utan djupt så att man tömde andningsvägarna på gammal, koldioxidrik luft och kände mig lite dum, jag borde ha kunnat tänkt på det själv.
Ni som är löpare kan tänka på alla dom där gångerna då ni på ren reflex tar ett extra djupt andetag när ni springer. Det är kroppens sätt att göra sig av med den ansamlade koldioxid den har byggt upp under löpturen, vilket fungerar lite halvdåligt när man simmar crawl.
Så idag tränade jag på att andas ut ordentligt innan varje inandning. Det låter kanske simpelt men det är en ganska onaturlig sak att göra, kroppen vill inte frusta ut den sista lilla luften den har utan sparar gärna på den om den kan. Samtidigt fortsatte jag öva på lite längre och glidande armtag samt att minimera (men effektivisera) bensparken.
 |
| Den här vill man inte ha.... |
 |
| ....men gärna mycket av denna! |
 |
| Framförallt när man är i detta. |
Det hela resulterar i att jag på slutet av passet lyckades simma 100 m utan vila. Det har jag iofs gjort tidigare men....
....den här gången gjorde jag det med kontroll. Vanligen brukar sista 25:n vara en kamp där jag mer plaskar mig fram än simmar men den här gången höll jag mig lugn, simmade på och kunde nog har klarat nån (eller kanske 2) längd till direkt efteråt.
Det är ett jätteframsteg för mig! ...fast ganska litet steg för mänskligheten :-)
Vad var det här med vatten i alla dess former då?
Jo, i förrgår sprang jag ju en runda på snö (se här) och i går sprang jag en till runda fast denna gång på is. Gårdagens runda var en riktig skitrunda, jag bara halkade omkring som på ett bananskal och det var såhär i efterhand dumt att genomföra det. Skaderisken var överhängande.
Sen idag så blev det ju då simning.
Ånga då tänker ni, ånga då?
Självklart har jag en koppling till ånga också, har nämligen för en vecka sedan köpt en luftfuktare då vi bara har runt 20% luftfuktighet hemma under vintern och den ger ifrån sig ånga så det räcker.
Intressant det här med crawlintresset. Jag tänker på skillnaden mellan svenska och utländska motionärer. Jag har bara Sverige, Australien och Italien att jämföra med. I svenska simhallar bröstsimmas det i såväl snabbt som makligt tempo. I de länder jag kan jämföra med crawlar motionärerna med hygglig teknik.
SvaraRaderaFast de senaste åren ser man fler i svenska hallar som jobbar på att svälja bassängen på tid.
Jag tror att Sverige äntligen börjar förstå att crawl(liknande) simning är mer naturligt än bröstsim. Både att lära sig och för kroppen när man väl kan det.
RaderaTävlingscrawlen är väl lite speciell då man har huvudet under vattnet den största delen av tiden vilket antagligen är anledningen till att bröstsim är det som förut lärdes ut till barn/ungdomar. Dock går det ju att crawla med huvudet uppe också.
Nu för tiden så har jag hört att många simskolor lär ut ryggsim, crawl, bröstsim, fjärilsim. I den ordningen.
Spännande med simningen! Jag hade i teorin också velat lära mig crawl, men eftersom jag och vatten inte alls hör ihop så får jag nog ändå skippa det. :)
SvaraRaderaSjälv är jag trött på att höra hur lätt det ska vara att flyta i vatten......
Radera